Ruth Lee testar träningsdocka för patienthantering i USA
Vårdpersonal löper ökad risk för arbetsskador
En önskan att hjälpa och ta hand om andra är anledningen till att många människor väljer karriärer inom social- och hälsovård. Det är viktigt att behandla patienter med värdighet. Det är lika viktigt att upprätthålla sin egen hälsa och sitt välbefinnande när man utför sina vårduppgifter.
Vårdpersonal löper statistiskt sett högre risk för arbetsrelaterade skador än vissa andra yrken. I Storbritannien uppskattas det att cirka 80 000 sjuksköterskor skadar ryggen på jobbet, vilket resulterar i kostnader på över 400 miljoner pund för att vårda och ibland ersätta dessa anställda.
Enligt USA:s arbetsmarknadsdepartement (https://www.osha.gov/hospitals) registrerade amerikanska sjukhus 221 400 arbetsrelaterade skador och sjukdomar år 2019, vilket motsvarar 5,5 arbetsrelaterade skador och sjukdomar per 100 heltidsanställda. Detta är nästan dubbelt så mycket som för den privata industrin som helhet.
Inte bara det, utan stukningar och sträckningar representerar 54 % av skadorna hos sjukhusanställda som resulterar i dagar borta från jobbet – vilket indikerar att dagliga uppgifter som patientmobilisering utgör en betydande risk för vårdpersonal och belyser vikten av utbildning i säker patienthantering.
Potential för användning av träningsdockor inom vården
Medan patienthanteringsdockor blir allt vanligare i Storbritannien har Ruth Lee nyligen arbetat med specialister i USA för att testa potentialen i att använda dockor inom amerikanska vårdinrättningar. Lynda Enos, ergonom och konsult inom patienthantering i Oregon, har använt en 50 kg tung patienthanteringsdocka i flera månader och har undersökt sätt att integrera dockan i träning i ett simulatorrum.
Många sjukhus utser en patienthanteringsansvarig som övervakar personalens utbildning och underlättar hur denna utbildning genomförs. Lynda säger: ”Att använda dockan gör att jag kan göra individuell utbildning med nya utbildare och/eller patienthanteringsansvariga. Utbildarna kan verkligen få använda selar och lyftar på så många sätt utan rädsla för att skada en ’levande’ person.”
De kommer också att se hur lyftselar ”uppför sig” när de fästs på olika sätt på olika modeller av lyftbyglar, t.ex. 2, 4 pt; XY, H etc. Detta hjälper till att snabbt få kompetens i säker användning av utrustningen och förstå den potentiella skadan för en patient om utrustningen inte används korrekt.
Naturligtvis innebär vissa patienthanteringsuppgifter högre risker och kräver ytterligare utbildning. Lynda håller med om att användningen av patienthanteringsdockan var användbar för mer komplex träning, som att lära sig böja en patient med hjälp av en taklyft eller annan patienthanteringsteknik (ingen rädsla för att skada en levande person), förflytta en bilateral amputerad ovanför knät (tack vare dockans design, som har avtagbara ben för amputationsträningsscenarier) och fallåterhämtning med hjälp av en mängd olika lyftutrustningar.
Lynda Enos säger:
”Dockan har också gjort det möjligt för mig att testa ny SPHM-teknik och selar utan att behöva använda ytterligare personal, vilket är utmanande med tanke på nuvarande personalbehov – jag kan ta all den tid jag behöver för att utvärdera hur en ny enhet kommer att fungera och hur användare kan ’missbruka’ enheten utan rädsla för att skada en levande ’testperson’. Efter den här typen av utvärdering kan jag sedan be personalen att testa en enhet. Detta minskar därför antalet anställda och den tid som krävs för inledande SPHM-test.”
”Realism är mycket viktigt för att underlätta inlärningsprocessen – särskilt när man utbildar personal från enheter och avdelningar med en mängd olika patientpopulationer. Jag har funnit att dockorna är särskilt användbara för att lära ut patientmobiliseringsfärdigheter, såsom passiva lyft- och förflyttningsuppgifter som utförs med golv- och taklyftar och en mängd olika seletyper; friktionsreducerande anordningar; och luftstödsmattor, etc. Jag skulle definitivt rekommendera användningen av patienthanteringsdockor till andra SPHM-personal.”
Källa: www.RuthLee.co.uk
